.

Jag vaknade klockan 09.00 idag men låg kvar i sängen och tittade på tv.
Jag såg dokumentären Born to be different som gick på 5:an.

Den handlade om barn med olika handikapp.
Två av barnen hade lite allvarligare sjukdomar.
En flicka hade någon livshotande sjukdom som sov med massa slangar om
nätterna eftersom hon var beroende av syrgas och kunde ibland få krampanfall. 
 En pojke hade tumörer i hjärnan och även han fick anfall fast mer oftare.
"Han är som en stor bebis", som hans mamma sade.

I nästa avsnitt får man följa dessa olika familjer återigen och 
 flickans (som är beroende av syrgas) mamma måste då avgöra livsviktiga beslut!


Jag själv hade en lillasyster som var annorlunda, som var handikappad.
Jag kallar henne för min ängel.
Hon kunde varken gå, prata, sitta eller äta själv.
Att veta att hon inte länge till orkar vara i livet mer, är en obeskrivlig blandad känsla.

Jag kände igen mig väldigt mycket i det jag såg.
Vi var ofta på sjukhuset med min ängel.. precis som på dokumentären.
Jag vet hur jobbigt (på alla olika sätt) det är för föräldrarna och syskonen då man
ständigt oroar sig för sitt barn/syskon.

Min ängel lever inte idag.
Sista tiden var otroligt jobbig för oss i min familj då hon blev allvarligt
sjuk och blev inlagd på sjukhus. 
Hon kämpade tills hon inte orkade mer.. hon fick äntligen sluta lida och ha
det bättre där hon är nu än vad hon haft i denna värld.  
 Min ängel dog för flera år sedan.